TANKEN BLIR TILL VERKLIGHET:
Sommaren 2019 kom jag på en lysande idé: Jag, Mia skulle bestiga Kebnekaise- Sveriges högsta berg.Jag skulle "bara" gifta mig OCH genomföra en tjejklassiker först. Mina barndomsvänner Hanna och Frida var inte svårövertalade till att tacka ja till detta äventyr. Detta äventyr spikades till år 2022.
År 2020 skulle jag/vi åka på Prague Games, gifta oss, åka på minimoon och honeymoon.
År 2021 skulle jag genomföra min livs första tjejklassiker och år 2022 skulle jag vara redo för att bestiga Sveriges högsta berg.
Men... så kom världspandemin Covid-19 och slog till ordentligt i Sverige i februari 2020.
Vår familj samt nära och kära har tack och lov klarat sig u.a. *ta i trä*.
Men min superbraiga treårs planering fick planeras om.
Jag fick vackert ta mitt ansvar och sälja in en ny Kebnekaiseplan till mina barndomsvänner med hjälp av en lång Powerpointpresentation.
Resultatet blev att vi började vårt Kebäventyr onsdagen 11 augusti 2021 klockan 13.29.
Då klev vi på tåget i Skövde mot våra äventyr i Norr.
Ni som har följt mig genom åren vet om/har nog förstått att jag är en sann dokumenterare.
Jag har skrivit dagbok sedan 6 års ålder och övergick sedan till bloggandet när det uppfanns.
Ovanstående läsare kommer därav inte bli speciellt förvånade av att få ta del av min resa till Kebnekaises topp. Ni andra, som har hittat hit av andra anledningar kan nu förvänta er att få ta del av ett detaljerat inlägg som jag hoppas kan vara till hjälp för någon som liksom mig själv letat på internet inför sitt stora äventyr. I detta blogginlägg har jag utgått från mig själv och mina upplevelser.
VILKA ÄR"VI":
"Vi" består av 3 barndomskompisar: Mia, Hanna och Frida.
Samtliga är av årgång 1984 och faktiskt så träffades jag och Hanna redan på lekis (nuvarande förskoleklass). Från årskurs 3 i gymnasiet så bodde jag, Hanna och Frida tillsammans i en lägenhet på Kilbacken. Efter gymnasiet så tjuvstartade jag med familjelivet då jag som 21 åring blev mamma till Victor. Samtidigt bodde tjejerna i London och levde ett helt annat liv.
Jag har hela tiden stannat kvar i Skövde medan tjejerna vart ute på otaliga äventyr efter London. Vad sägs om omskolning till kock och därefter jobbat på många olika ställen i Sverige, Rosa bussarna, Folkhögskola i Småland, omskolning till möbeltapetserare m.m.
Numera lever samtliga "vi" i Familjen AB med barn i olika åldrar.
Hanna bor numera i Varnhem och Frida i Tibro.
Jag, Mia bor som sagt fortfarande i Skövde 😁
RESEACH INFÖR KEB
Jag är en tvättäkta planeringsmänniska och givetvis fick min kompis Excel vara med från start.
Nyfiken som jag är så plöjde jag igenom varenda tidningsmagasin som innehöll artiklar med vandring och natur. Jag började prenumerera på en tidningsapp, vilket jag verkligen kan rekommendera. Jag läste ALLT som fanns att läsa inom detta område.
Förutom tidningsartiklar så sökte jag även på internet efter blogginlägg om Kebnekaisebestigningar. Jag var även på biblioteket och lånade Kebnekaiseböcker.
Utöver ovanstående så har jag även en barndomskompis, Lisa som jag fick mycket hjälp av tidigt i planeringsskedet då hon själv bestigit Keb OCH är en sann fjällvandrare.
Att följa hashtaggen #Kebnekaise + senaste uppdateringarna på Instagram är att rekommendera.
Då kan man se alla de senaste bilderna som andra lagt upp från sitt äventyr. Samt att man får en bättre inblick i hur verkligheten kan se ut däruppe. Istället för de vackra fotografierna från Keb i tidningsartiklar. Jag har även haft turen att ha Lina (bekant från förr) som är uppväxt i Kiruna och som numera bor i Sundsvall och som har svarat på otaliga frågor om Keb. Hon har även funnits med ett stenkast bort under vårt äventyr i chattform (mer om det sen).
Sammanfattningsvis:
jag var påläst.
FYSISKA FÖRUTSÄTTNINGAR INFÖR KEB:
Trebarnsmamma med barn i åldrarna 16, 5 och 3 år.
X antal extrakilon. Äger just nu två stycken gymkort på STC och Nordic Wellness av olika anledningar.
Jag har tränat mycket spinning de senaste åren på gym, men nästan obefintligt med styrketräning.
Är en periodare när det gäller träning- vilket är sådär. Jag har ständigt på min önskelista att bli beroende av träning. Det händer aldrig...
Mest av allt gillar jag träning i kuperad terräng där man kan vandra/springa.
Det bästa jag vet är att springa utför i kuperad terräng.
Jag är 1,58 cm lång och har korta och snabba steg, därav har jag ganska lätt för mig på tekniskt svåra partier. Jag är en tvättäkta tävlingsmänniska och är det tävling så är det.... På gott och ont.
8 månader innan Keb så genomförde jag en Rektusdiastasoperation där jag sydde ihop mina delade magmuskelatur som inte gått tillbaka efter graviditeterna trots mamma-mageträning med instruktör.
Efter op har träningen lyst med sin frånvaro, jag har kommit till magträningen samt gjort ca 10 spinningpass under våren. Men that´s it.
Jag är ute mycket med våra minsta barn.
Men de tre månaderna inför Keb så blev det inget utöver vardagsmotionen man får med sina barn.
Säg att jag går minst 10 000 steg om dagen när vi inte sticker iväg på något med familjen (då blir det mer). I övrigt så är jag en nyfrälst friluftsmänniska på upplärning sedan ett gäng år tillbaka.
Jag har upptäckt njutningen av att fricampa samt att springa på klippor, skog m.m.
Sammanfattningsvis:
jag åkte upp till Kebnekaise helt otränad.
Det var absolut inte planen, men så blev det det.
VÄSTRA LEDEN:
Vi valde den Västra leden. Denna led kan man vandra som oerfaren bergsklättrare. Här behöver man ingen guide för att ta sig upp. Till skillnad till den Östra leden där man bör gå med guide och stegjärn då man bland annat ska över en glaciär.
Den västra leden är totalt 18 km lång och guiderna säger att man ska räkna med att det tar mellan 10-15 timmar och sedan bli positivt överraskad om det går fortare. Den västra leden är en tuff vandring och stora delar sker bland besvärlig sten och blockterräng. Västra leden startar vid Kebnekaises fjällstation som ligger 690 m ö.h. Man vandrar sedan ca 4 km med en stigning på ca 200 höjdmeter.
Därefter vandrar man utmed Kittelbäcken i ca 1,5 km mot en lång vajerbro- ytterligare 300 höjdmeter in på kontot. Nu lämnar man Kittelbäcken och här bör man se till att vattenflaskorna är påfyllde för detta är sista möjligheten till påfyllning.
Den tredje etappen är ca 800 meter á 250 höjdmeter.
Nu börjar vandringen uppför berget Vierranvárri, sträckan är 900 meter á 250 höjdmeter. Uppe på Vierranvárris topp rekommenderar man att se över sitt skick då detta är ett bra ställe att vända om vandringen hit tagit för lång tid alt. man är slutkörd.
Nu är det dags att gå nerför Vierranvárri till Kaffedalen som ligger på 1520 m ö.h. Man tappar ca 75 % av det man precis bestigit.
Från Kaffedalen kvarstår drygt 2 km á 575 höjdmeter upp till Sydtoppen.
200 meter ifrån Sydtopen ligger den översta toppstugan som ligger 2040 m ö.h.
Nu är det nära och sista biten upp rekommenderas stegjärn för att ens ta sig upp.
UTRUSTNING:
Jag trodde inte att det fanns ett behov av att köpa till så mycket utrustning då jag redan hade mycket relevant i min dåvarande utrustning.
Tydligen blev jag en shoppingtönt inför Keb.
Jag vill och tänker inte ens räkna ihop vad all Kebshopping gick på...
DAG 1:
Jag hade provpackat min 50 l väska otaliga gånger inför avfärd i syfte att bli bekant med alla finesser på väskan. Jag har själv hemma i huset då hela familjen var på vift på olika håll.
Jag tog stadsbussen ner till stationen och kom i god tid till tågstationen där jag köpte en lättare lunch i form av en smörgås på Espressohouse. Strax därefter kom Martin, en bekant och ägaren på företaget Älska Billingen. Han skulle också upp och bestiga Keb, men med en ordnad gruppresa. Men vi hade samma resrutt varav vi hade haft kontakt innan resan. Martin hade med sig presenter till oss i form av mycket snygga t-shirtar med Älska Billingens logga. Mycket uppskattat och t-shirtarna åkte på direkt.
I Stockholm var det tågbyte och vi hann med en sväng ner till plattan där vi hamnade på ett veganskt café där vi drack vegansk latte. Jag som inte dricker kaffe + hade spetsat min latte med 4 skedar socker satt och skakade så hela kroppen vibrerade efteråt.
Väl tillbaka på tågstationen så började det regna, men inte ens regnet kunde sätta stopp på den där känslan. Känslan av pirr i kroppen. Att åka iväg själv- utan familj på sitt livs äventyr. Den känslan.
Vi klev på Vy:s nattåget som skulle ta oss till Kiruna. Ett äldre tåg med långa smala korridorer utanför alla sovhyttar. Vi bodde på ditresan i en nyare vagn (vilket vi inte förstod just då).
Vi hade en 3-bäddshytt som var liten och trång. När samtliga sängar var nerfällda var det ett sant äventyr att ta sig fram. Ett litet handfat fanns det också där man kunde borsta tänderna.
Varsin vatten i tetra hade vi också till vårt förfogande. I övrigt så fanns det en gemensam dusch och toalett i vagnen. Vi nyttjade aldrig duschen så status på den kan jag inte uttala mig om.
Kvällspromenaden bestod i att ta oss från vår ända av tåget till restaurangvagnen.
Skönt att vi inte bodde nära så att man kunde röra lite på sig. I restaurangen mötte vi en dryg och trökig kille som arbetade. Restaurangvagnen var dessutom fullsatt utifrån pandeminrestriktioner (vartannat bord avstängt). Så det var bara att ta sitt fika och traska tillbaka till sovkupén.
Påvägen till vår vagn så fanns det en Sverigekarta inramad på väggen.
Där stod jag länge och förundrades över hur jäkla långt upp i Sverige vi skulle.
Jag har tidigare vart i Åre några gånger.
Att resa till Åre tyckte jag var långt. Men att resa till Kiruna var något helt annat.
Att jag som Skövdebo egentligen har ansett mig själv bo ungefär mitt i Sverige.... jo tjena.
Att göra natt i vår sovkupé var lätt. Allt var färdigbäddat och klart. Så det var bara att slänga på lakan på de två understa slafarna sen var det klart.
Jag fick sova längst upp, inga problem. Jag tyckte sovkomforten var helt okej och vägguttag till att ladda mobilen fanns. Att sova i mellersta slafen var tydligen the shit enligt Hanna. Där hade hon kunnat ligga med fantastisk utsikt ut på natten när hon inte kunde sova.
Jag sov mina 6,5 h så jag var himla nöjd.
DAG 2:
Jag vaknade först i sovkupén strax innan 6, så jag klädde på mig och smög ut för att kissa och köpa frukost i bistron.
Jag var bland dem första på tåget att vakna till liv så när jag kom till bistron kunde jag slå mig ner och äta i lugn och ro. Dagens personal i bistron var fantastisk. Vänlig och serviceminded. Han gjorde min morgon till den bästa. Efter en stund i bistron så började folket att fyllas på allt eftersom.
Tydligen hade vi slängt av restaurangvagnen med den otrevliga personalen i Boden och istället fått världens skönaste norrländska dialekt med på tåget istället.
Klockan 09,11 var vi framme på Kiruna Tågstation. Vi hade innan pratat om att vi skulle handla lite i pressbyrån innan vi skulle åka vidare med buss.
Det fanns inget pressbyrå på Kiruna tågstation 😂
Det var det första aha-vi-ÄR-i Norrland-upplevelsen.
Det fanns en liten vänthall med tre toaletter.
Nästa transport var buss från Kiruna till Nikkalpuktaexpressen som skulle ta oss till vägens ände- Nikkaloukta, där tar den bilburna vägen slut och vårt äventyr tar vid på riktigt.
Bussresan tog ca 45 skumpiga minutrar och vi var framme i Nikkaloukta 11.30.
Av alla bussresenärer kom vi troligtvis iväg sist då vi först besökte Kallax flyg för att skicka med min stora väska med helikopter upp till Kebnekaises fjällstation. Vi hade packat om väskorna på tåget så det mest tyngsta fick flyga. På min väska satte vi även på påsar med karbinhake med mat. Jag vandrade sedan med en dagryggsäck. Rekommenderar detta tillvägagångssätt alla dagar i veckan. Innan vi kom iväg på första vandringen så skulle även vattenflaskor fyllas på. Vi hade hört att man kunde dricka vattnet längs vägen till fjällstationen. Men som skeptiska stadsbor vågade vi inte chansa 😉
Till slut började vi traska de 5,6 km till sjön Laddjujávri där vi skulle åka med Enoks båt och därmed få lift 6 km. Båtfärden tog ca 20 min. Vandringen till Laddjujávri var hyfsat stenfri. Här hade man kunnat köra både MTB och barnvagn utan större problem. Själva sträckan var mestadels skog. Mycket små björkar.
Jag är en liten ensamvarg i grunden så jag traskade på och kom därför fram innan mina vänner till Laddjujávri. Jag valde att prova renburgaren som jag vart så nyfiken på. Renburgare smakade lite speciellt, kan inte förklara på vilket sätt. Men himla gott var det ❤.
Laddjujávris vatten var så otroligt vacker. Vi satt och ojjade oss länge och väl till de fantastiska vyerna med mäktiga berg i bakgrunden. Framme vid andra ändan väntade nu en vandring á 8 km med MYCKET sten och mestadels med en svag, konstant uppförsbacke. Här bjöds det på lite mer utmaning. MT och barnvagn skulle jag aldrig få för mig att köra där. Men vilken natur. Jag blev vid flertal gånger helt tagen av allt det vackra. Lite av att nypa sig i armenvarning. Denna sträcka gick jag ensam utan paus. Tjejerna valde att ta det lugnare och med raster. Detta ledde till att jag kom till fjällstationen 1 h innan tjejerna. Så efter att ha pustat i några minuter så fick jag köra ett race med att plocka ut vår utrustning som vi förbokat. Två tält, luftmadrass, sovsäck och sovsäckslakan. Personalen tipsade även om vart jag kunde börja leta efter en tätplats utifrån vad han själv skulle valt. Man skulle hitta en plan plats utan sten och rötter som kunde skada tältet. Jo tjena... detta visade sig vara bland det svåraste på hela resan.
Jag släpade all utrustning för den branta stigen som han hade pekat på. Jag fick gå i flera omgångar.
Väl uppe så hade det börjat skymma och samtidigt fick jag snurra runt och desperat leta efter den där platsen han sa att man skulle hitta. Jag hoppade över någon bäck och sen fram och tillbaka. Till slut så kände jag bara "good enough". Good Enough var mitt i en sluttning (vi är ju på ett berg 🤷♀️), omgivet av vassa stenar och blåbärsris.
Addera att jag saknar helt förmåga att förstå tekniska saker såsom att resa ett tremannatält på egenhand.
+ att det saknades en och annan tältpinne till samtliga tält.
När Hanna och Frida kom fram så ville dem vila lite, men tyvärr var jag tvungen att jaga på då vi hade tiden emot oss med skymning samt en middagssittning vi hade förbokat och betalat för.
Min good enough plats var precis värdelös.
Skulle man skratta eller gråta av att ha ett fullvuxet blåbärsris i förtältet?
Men det gick inte göra bättre utifrån förutsättningarna på vald plats. Det var också försent för att börja om och leta en ny tältplats i ett annat område.
Ingen av oss var nöjda med livet där och då. Men vi var tvungna att överge tältmonteringen och bege oss till Elsas kök för vår 2-rätters.
Vi kom sist av alla och restaurangen var överbokad så vi blev placerade med ett annat sällskap som inte var så intresserade av att dela sitt bord med oss.
Trots att det var svårt att lyckas få glas, knivar och gafflar till oss så blev jag positivt överraskad när sittningen startade. Vi fick en fin presentation om fjällstationens historia. Hur den drivs samt kvällens meny som var reninnanlår med potatiskaka och rödvinsås. Renen var helt underbar, köttet var så mört att det smälte i munnen. Sedan serverades en pannacotta till dessert.
Middagen var en mycket skön avstickare för sen var det dags att ta tag i livet igen.
Vi behöver promenera till helikopterplattan för att hämta upp allt bagage som vi skickat med. Sen skulle stora beslut tas. Typ. Vart ska vi sova? ska vi bestiga Kebnekaise imorgon? eller ska vi chansa med att vänta en dag?. Efter en lång diskussion bestämde vi oss för att behålla våra tältplatser med en lutning på något som kändes som 90°.
Att sova på vår good enough tältplats var ett äventyr.
Sovsäcken fick inget fäste på luftmadressen pga extrem lutning. Så man fick vackert acceptera att glida ner till tältduken. Där fick man somna i fosterställning. Det var det enda alternativet.
Känslan där och då? inte toppen....
DAG 3:
Jag vaknade upp, mycket förvånad över att lyckats sova 6 h i sträck enligt min pulsklocka.
Vilka förutsättningar att bestiga ett berg tänkte jag och skyndade mig iväg för att hinna äta frukostbuffé. Tjejerna hade planerat att koka havregrynsgröt på stormköket, men jag ville köpa till lunchpaketet så då fick jag pallra mig ner till restaurangen. Frukosten var så god. Det nybakade brödet kommer jag aldrig glömma... Magiskt gott. När jag var klar med frukosten samt gjort iordning mitt lunchpaket hittade jag tjejerna i servicehuset där dem istället åt sin gröt inomhus istället.
Vi som skulle komma iväg hyfsat tidigt- 06.30-07.00 kom inte iväg förrän 07.45.
Jag hade min dagsryggsäck där jag hade packat mina superskal/regnkläder, buff, pannband, vantar, 1 termos varmt vatten, lunchpaketet från restaurangen, bars, varma koppen, toalettpapper, skräppåsar, 2 vattenflaskor, mugg och sked. Jag gick med dubbla/ tunna ullstrumpor, vandringsbyxor, funktions t-shirt, fleecetröja och vandringsstavar. Det var en dimma på bergstopparna, men enligt SMHI skulle dimman lätta vid lunch. Upplägget på bestigningen;
1. Hålla ihop
2. Ta många raster
3. Avstämning efter varje km
Enligt flertal beskrivningar så är första sträckan en ganska behaglig vandring.
Det jobbiga skulle komma efter vajerbron. Därför blev jag ganska knäckt av att upptäcka att det jobbiga började redan ett par km in på vandringen då stigningen började.
Då blev jag vettskrämd och funderade mycket kring exakt hur jobbigt detta kommer bli om jag tycker det är tufft redan nu. Svaret på den frågan var: det var precis pissjobbigt.
Jag insåg ganska tidigt att utan mina vandringsstavar hade jag inte vart mycket för världen.
TACK VANDRINGSSTAVAR FÖR ALLT STÖD!
Vyerna var fantastiska och hur man än försökte fånga allt wow på bild så gick det bara inte.
Jag ville så gärna ta bilder så att familjen kunde förstå hur fantastiskt allt såg ut.
Men det måste helt enkelt upplevas.
Efter bara några timmar så kom vi upp bland molen/dimman.
Där försvann all wowig utsikt.
Vilket för min del- höjdrädd var bra när vi började klättra upp för den första bergstoppen Virreberget.
Hade vädret vart klart hade jag nog haft det kämpigare. Men i och med att man inte såg hur högt upp man var samt exakt hur många stora stenar som man lämnade bakom sig så kunde jag hantera min höjdrädsla hyfsat okej.
Vid enstaka tillfällen så svepte vinden med sig alla moln och dalen öppnade upp sig under våra fötter.
Otroligt vackert och otäckt på en och samma gång.
Det höll i sig ca ½ minut varje gång sen kom molnen och la sig som en tät dimma igen och stängde av allt wowigt och vackert.
Vi tog en lunchrast någonstans uppför Virreberget då energin dippade för allihopa.
Mina gudomligt goda smörgåsar som jag bredde på morgonen smakade fantastiskt.
Skulle kunna bestiga Keb igen bara för att återigen få äta det brödet.
Att bestiga Virreberget var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv.
Man fick på stora stenar och vid varje krön uppenbarade det sig ytterligare en klättring.
Det tog aldrig slut och det var så brant.
Där ville man inte snubbla och falla bakåt... frågan är när man ens skulle kunna få stopp på sig själv om man föll. SÅ brant var det.
Precis innan vi nådde toppen av Virreberget mötte vi dem första vändarna.
Ett par, utan stavar som hade gett upp och valt att vända.
Ännu en gång känner vi oss extremt nöjda med våra vandringsstavar.
Faktiskt så pratade vi varmt om våra vandringsstavar under hela bestigningen.
Det var nog dem som överröstes med mest kärleksfulla ord under hela bestigningen.
På toppen av Virreberget- ja, vi lyckades ju givetvis komma upp på toppen- så fick vi massor av ny energi när vi fick uppleva alla små/ stora stenrösen som tidigare bestigare har skapat.
Det var så vackert att vara där uppe så allt tvivel var som bortblåst.
Vi skulle fortsätta, utan tvekan. Vi skulle upp på Sveriges högsta berg.
Så vi började traska nerför Virreberget. Vi var förvarnade om att detta är den största psykiska utmaningen. Att bestiga Virreberget och sen gå nerför för att påbörja en ny bestigning upp för Kebnekaiseberget. Jag kom ner lite innan tjejerna så jag hann vila en liten stund.
Tjejerna ville inte vila utan körde direkt på sista etappen.
Jag behövde återhämta mig lite så de hade ca 10 min försprång innan jag började den sista etappen.
Det är lite oklart hur jag ska beskriva den sista etappen.
Brant. svinjobbig. skitbacke. skitstenar. lösa stenar. löst grus. klättring.
Kanske något sånt?
Ok. Sista etappen uppför Keb. Den var en utmaning av dess like.
Här märkte jag min stora svaghet- att åkt till Kebnekaise helt otränad.
Mjölksyran genomsyrade bägge låren.
Jag klarade av att gå 10-15 steg sen var jag tvungen att stanna och låta den värsta mjölksyran försvinna för att fortsätta på samma sätt. Pannbenet fick jobba jäkligt hårt här.
Att ge upp fanns inte ens på kartan. Men jag var irriterad över mjölksyran och att jag inte kunde gå på.
Sista etappen var "bara" 2 km med med 575 höjdmeter.
Det tog timmar att ta sig upp för sista etappen.
Eftersom bland dem sista som gick uppför denna dag så mötte vi tyvärr alldeles för många som var påväg ner. Alla hemvändare sa samma sak "vi såg inte ett skit för dimman".
När vi hade ca 500 meter kvar så blev bestigningen något lättare då det började plana något.
Istället så tätnade dimman ytterligare så att man knappt kunde se varandra.
Vi bestämde oss, lite snopet kanske men för att ta skydd i toppstugan för att hoppas på att dimman skulle lätta. I toppstugan var det nästintill fullt av andra människor. Vi tjejer som fortfarande var påväg uppför var ganska dränerade på energi vid det här laget. Vi behövde fylla på energidepåerna samt få upp värmen. Jag frös och satte på mig allt som jag hade med mig. Tyvärr hade jag bommat på kläderna.
Det jag saknade var ett underställ att ha underst. En mellanjacka hade även suttit fint.
Vi anade någon form av starkare ljus utanför och trodde att NU hade dimman lättat.
Vi hoppade ut, besvikna av att dimman låg kvar som ett tjockt täcke men hade lättat något.
Vi bestämmde därför att försöka oss på en toppbestigning så vi började återigen traska.
Helt plötstligt var det som att jag klev ut ur en dörr och på andra sidan dörren så uppenbarade det sig en snötäckt kulle.... Vi var framme vid den absolut sista bestigningen.
Min reaktion? Jag började gråta tårar som var en blandning av lättnad och glädje.
Jag hade gjort det och vilken lycka man kände. Tyvärr är jag ganska dålig på att gråta snyggt. Så gråtandes började jag klättra uppför snön som var både isig och blaskig.
Jag svor tyst för mig själv över personalen som tyckte att stegjärn inte behövde denna dag när jag halkade omkring i min iver att komma uppåt.
När vi står där uppe så ser vi absolut ingenting.
Inga fantastiska vyer utan vi såg varandra eftersom vi höll ihop.
Några meter bort låg dimman.
Fotograferingen där uppe blev inte den bästa.
Det var kallt och jävligt och dimman låg tät.
Mitt ansikte kom inte ens med på de gropiebilder som jag tog.
Hanna drack en jäger och sen tog vi oss försiktigt nerför igen.
Sammanfattning: precis skitjobbigt med många tårar av glädje när vi nådde vårt mål.
ÄVENTYRET NERFÖR KEBNEKAISE:
Ja, det är lättare att gå nerför ett berg än uppför.
Men ändå inte.
Här valde jag att gå på lite och eftersom de andra två tjejerna höll ihop så kändes det tryggt.
Det här är min absoluta favorit, kommer ni ihåg? korta och snabba steg som älskar att springa utför i kuperad terräng. Att springa nerför Keb var inget alternativ. Men att gå i raskt tempo var okej.
Dock fick jag mig några smällar då jag åkte omkull i rullgrus och lösa stenar.
Men det gick bra och jag kunde komma på fötter efter varje gång och fortsätta nerför.
Den stora utmaningen på tillbakavägen var att bestiga Virreberget fast nu från andra hållet.
Här kom den enligt mig den absolut värsta klättringen under hela turen.
För på denna sidan av berget var det brantare partier.
Så här fick jag börja klättra på ett annat sätt.
Stora kliv och dra sig uppför med fri luft bakom sig på flera ställen.
Pulsen stod på och jag var livrädd under hela bestigningen till toppen.
Efter denna bestigning så kom återigen min favorit: nerför.
Av många olika anledningar så behövde vi komma tillbaka till receptionen innan 22.00 då dem stängde.
Eftersom diverse knäproblem nu hade uppstått hos kompisarna så bestämde vi att jag skulle gå ensam i förväg tillbaka till fjällstationen.
Som tidigare nämn har jag inget emot att vandra ensam, tvärtemot jag behöver bägge delar för att må bra. Nu fick jag köra högt tempo på vandringen tillbaka, vissa partier kunde jag även springa.
Det var så kul att få utmana sig själv och köra på så jag hade det största leendet på läpparna hela vägen tillbaka till fjällstationen. Jag landade min bestigning på totalt 13 h 45 min.
Vi missade vår middagsbokning så vi fick hämta ut vår mat på tallrikar.
Det var någon lax (avskyr lax) och kokt potatis.
Inget minnesvärt, men jag var hungrig 😊.
Jag hann med god marginal till receptionen.
Vad var det som var så viktigt att vi valde att skicka iväg mig som någon form av spårhund?
Jo, vi grät inombords vid tanken att sova i fosterställning en till natt.
Så vi hann boka tre stycken sängar i sovsal.
Just övernattningen blev därmed ganska pricy för oss.
Men jag tror att samtliga håller med om att det var värt varenda öre för att få krypa ner i en säng inomhus i ett hus med fyra väggar.
TACK TILL ER MINNESVÄRDA MÄNNISKOR UNDER DENNA TRIPP:
- Tack till du fantastiska norrlänning som jobbade i frukostbistron på tåget upp för att du spred en sån glädje och vänlighet.
- Tack till du personal vid helikoptern som vägde mitt bagage som icke övervikt när vi vet att det var mååååånga kg övervikt och vi hade tänkt att betala för den 🙈
- Tack till dig kille som frågade vänligt om det var DU som råkat stå i fel dusch och duschade helt naken när jag stövlar in vid midnatt och börjar packa upp min duschpåse. Tack för att du inte blev kränkt eller snuskig Ett mycket ärligt misstag efter en Kebbestigning.
- Tack till båtkillen som fångade in mig efter båtturen och sa att Jag var en sann vän som sprang före till båten och fick mig att vänta på dina kompisar.
- Tack till dig kille som bjöd på stämningsfull samemusik på högsta volym när jag skulle bestiga Virreberget för andra gången.
- Tack till er som satt i kaffedalen och mediterade vid ca 18.00 fastän det var svinkallt i vinden och fuktigt i luften. Ni fick mig att förundras och orka fortsätta framåt.
- Tack till alla peppande ord jag fått höra längs vägen av totalt främlingar hur duktig man är och att det ser bra ut. Alla fina och glada ord gav energi.
- Tack till er tjejer som vi kämpade sida vid sida med under den sista etappen- vilka hjältar.
- Tack till er som reste med det stora tjejgänget på ca 40-50 +. Ni visade att man kunde ta sig till Kebnekaises fjällstation och ända gå på middag i kilklackar, sandaletter, snyggkläder och smink 😍
- Sist men absolut inte minst: Tack tack tack till mina fina vänner Hanna och Frida som genomförde detta äventyr med mig. Ni är mina hjältar hela dagen lång 💖💖.
Snipp snapp snut så var detta äventyr slut!
¨¨
