När jag var gravid med Ella så gick jag upp 20 kg. Jag vet att det inte var optimalt, men så blev det. Det är nu lite mer är 1 1/2 år sedan hon föddes och just idag.
Tack vare träning, olika dieter och nu ofrivillig hårdbantning pga operation har jag gått ner 19 kg sedan Ellas bf.
Tanken är svindlande..
Ett pyttelitet kg kvar!
Sen har kroppen förändras (igen) så den ser kanske inte riktigt ut som innan Ella.
Men vem bryr sig? Inte jag, iaf inte just nu. Får se vad jag säger när badsäsongen kommer hehe.
Att vara nyförlöst mamma och omges av käcka bilder som "kvinnokroppen är fantastisk, kan jag så kan du" eller bilder på platta, magmuskliga magar direkt efter bf. Ja sånt stressar och fick iaf mig att må lite extra dåligt angående min dåvarande vikt. Jag hade en bok med mammaträning som jag följde halvhjärtat. Jag hoppade över något som jag ansåg mig själv redan kunna utföra. Var mkt otålig och ville bara att kroppen skulle funka. Det gjorde den inte, jag fick ryggproblem ganska omgående efter alla "tuffa" mammaövningar som jag utförde i fel ordning. Då fick jag hälsa på kiropraktorn som dömde ut mig totalt med en obefintlig bålmuskelatur.
Han mätte även delningen av magmusklerna och konstaterade att mina muskler var intakt och att jag inte hade någon delning av musklerna. Det var bara att köra på, men i rätt ordning. Detta var ett wakeupcall för mig. Jag har alltid trott och vart rädd för att ta i för mkt pga ryggproblem som dykt upp då. I själva verket var det att jag hade noll kontakt med min bål. Så fort jag började göra kontaktövningar med bålen så fungerade helt plötsligt den andra träningen.
Under vintern har jag svettats otaliga timmar på spinningcykeln på gymmet.
Vågade till slut börja med styrketräning och till slut sprang jag utan problem på löpbandet. Så sjukt jäkla tacksam över att jag haft en fantastisk sambo här hemma som stöttat från dag 1. Ingen stress utan han har hela tiden påpekat att jag är fin och att jag egentligen inte behöver gå ner om jag inte själv vill. Han har stöttat mig i mina dieter. Kanske inte när jag körde pulverluncherna men lchf och 5:2 har han kört med mig. När jag sedan var redo för gymmet har han alltid uppmuntrat mig att få komma iväg. Det är många sovmorgonar han fått avstå för att jag ska få träna. Det är kärlek det!
Detta var tydligen ett väldigt långt hyllningsinlägg till mig själv efter att snart nått ett STORT delmål. I'm vain så jag vill ner till 60 kg. Jag är alltså 6 kg ifrån det slutmålet. Men då min mun är infekterad efter operationen så kanske min ofrivilliga bantning fortsätter? Igår var jag inne hos käkkirurgin då jag hade en sån eskalerande värk så hela huvudet bultade.
Ella var med mig då det vart lite akut och Pontus inte hade hunnit hem.
Först tog dem bort stygnen i övre käken.
Det var 3-4 klipp på varje sida som gjorde fruktansvärt ont då det var infekterat.
Sen skulle hon spola rent och sedan lägga på bedövningsremsor med antibiotika (?). Från att inte haft nått ont efter operationen till att ha dödslängtan pga smärta. Jag skrek...Ella blev rädd och ledsen. Som tur var hade Pontus hunnit komma och tog med Ella ut från rummet.
Hur var det Pontus beskrev det? Något sånt här tror jag "jag förstod inte ens att det var du som skrek, det var Ella som förstod. Det lät inte som du...du har aldrig låtit så...Inte ens när du födde barn".
Jag tror vi alla var lite tagna efter den behandlingen. Vilken jäkla tur att jag ändå tog kontakt med käkkirurgin igår innan helgen. Hade vart fruktansvärt om jag hade väntat tills i helgen.
Igår var jag helt färdig, jag somnade innan Ella och sov fint ända tills hon kom in till vårt sovrum runt 3. Då låg hon och sparkade och slängde sig hit och dit tills jag var klarvaken (inte hon). Då jag behövde ta min kur med värktabletter gick jag upp. Tog en dusch, betalade lite räkningar, nätshoppade och plockade lite.
Nu är klockan snart halv 7 och jag är dödstrött. Typan och!!
Har krupit ner i Vickes säng och funderar på att sova lite :P
Vicke är givetvis inte här, utan hos sin pappa.
