För ett år sedan lämnade vi in barnen hos min storasyster i Göteborg och checkade in på hotell med dessa godingar. Vi körde lunch på stan, lite shopping, konsert med Danny S för att sedan planka en företagsfest på Gothia.
I dessa Covid-19 tider så känns detta minne nästan helt surrealistiskt.
Men jag är väldigt glad över att ha just detta som ett fint minne att blicka tillbaka på.
Det var ett sånt himla gött 1 ½ dygn utan kids.
Barnen blev bortskämda hos sin moster Anna.
Jag tror att vi lyckades pricka in allt som jag hade saknat en tid.
Lisa & Jonte är några som vi inte träffat så mycket under detta året.
Trist, trist, jag skyller på Covid-19.
Det har helt enkelt vart enklare att umgås med barnens kompisar från förskolan och deras föräldrar då barnen ändå träffar varandra hela dagarna.
Inte för att vi inte är så rädda för att få Covid men en "vanlig förkylning" skulle innebära karantän hemma för att inte riskera att smitta andra.
Jag sitter och lyssnar på dagens presskonferensen samtidigt som jag skriver, de har precis meddelat att från 24:e november kommer det vara maximalt 8 personer får delta på offentliga tillställningar.
JÖSSES.
Det känns så rätt att vi har blåst av vårt bröllop på obestämd framtid.
Det känns också så rätt att jag och Ponta redan hunnit diskutera julen och även om inte min sambo vill så tror jag att även han är inställd på att julafton 2020 inte kommer att bli som vanligt.
Jag och min familj var stenhårda hela våren- sommaren med att inte träffa släkt på kalas med mera.
Vi såg till att inte bo på kusten samtidigt som någon mer m.m.
3 av 4 av våra föräldrar tillhör riskgruppen på ett och flera sätt.
Samtliga föräldrar och övrig släkt bor i andra kommuner så det har verkligen inte känts rätt att vi tillsammans ska korsa x antal kommungränser för att umgås inomhus på kalas allihopa.
Det har stundtals vart påfrestande då vi har fått någon pik samt att övriga släkt har agerat lite tvärtom.
Men vi höll ut och det var inte förrän framåt hösten då vi var så trötta på att vara de "duktiga" och vi ville träffa släkten. Vi saknade allihopa och ärligt talat så känns det ju rätt ensamt att alltid tacka nej till alla tillställningar som andra deltar på.
En vecka innan Ellas födelsedag så sa jag och Pontus FUCK THIS här hemma.
Här ska anordnas släktkalas- givetvis så tackade alla ja till att komma till Skövde.
Men som ett brev på posten kom skärpta restriktioner 29 oktober- på självaste fördelsedagen där Sveriges befolkning bads att hålla i och hålla ut.
OJ VAD TRÄFFADE VI KÄNDE OSS- lite skamsa.
Jag vill poängtera att vi inte slutat leva under Covid perioden.
Barnen har fortsatt delta på sina aktiviteter utifrån alla restriktioner (innebandy, barngymnastik och simskola). Våra bästisar från Lerdala har vi träffat några enstaka gånger med familjerna under året.
Jag har på egen hand vart ute och ätit middag med gamla tjejgänget innan de skärpta reglerna kom.
Men framför allt har vi anammat en ny utomhuslivsstil som vi redan har vart inne och nosat på i flera år. Men i år så har vi verkligen blommat ut med äventyrsbyxor, vandringskängor, trailingsskor m.m m.m. Men jag gillar´t.
Det känns lite som att hittat hem.
Tydligen så är detta mitt stora intresse.
Att vara ute i naturen, vandra, springa, upptäcka- det ger mig livskvalite och energi.
Jag har tidigare, rättare sagt i 36 år har jag vart en riktig kvällsmänniska, en nattuggla som har somnat mellan 00-03.00 VARJE kväll.
Jag har alltid haft svårt att gå upp på morgonen och det där är ett enda ekorrhjul.
Vad som har hänt sedan Covid 19 slog till är att jag numera är kvällstrött och somnar gärna innan 22.00 på kvällarna och är först uppe på helgerna. SJUKT VA?
