Tufft

Idag har vart en såndär skitdag, humöret har vart labilt minst sagt.
Jag värmde upp med ett jobbigt läkarbesök på sjukhuset, jag var både nervös och rädd.
Egentligen borde jag inte åkt själv, jag borde bett någon följt med.
Men det gjorde jag inte...
Jag började gråta, princip direkt när jag kom in till läkaren.
Sen gick det inte sluta, när jag sedan skulle undersökas gjorde det ont.

Sen grät jag lite till, av andra orsaker.

Efter sjukhusbesöket var jag helt slut men så åkte jag en sväng till Elins Esplanad för att handla nya kläder. Har ju gått upp lite i vikt så behövde ha nya jeans. Väl på Elin´s så ringer min chef och frågar om jag kan komma in och jobba. Jag hade verkligen sett fram emot min lediga dag!
Istället kan jag inte säga nej utan hoppar över mathandlingen, snabbt hem... tjofsar ihop alla kläder i tvättstugan och bär upp snabbt och därefter sitter jag i bilen till jobbet.

VARFÖR? varför gör man så mot sig själv?
Jag ville vara ledig och hade till och med tänkt försöka umgås med vänner på kvällen.
Istället åker jag och utför ett av de värsta arbetspassen i mitt liv.
Jag fortsätter mitt labila humör och bryter ihop efter en väldigt extrem situation där jag blev en av huvudkaraktärerna. Sen kan jag inte sluta gråta på ett tag. Blir arg på mig själv för att jag reagerade som jag gjorde, det är inte likt mig. Jag brukar palla, jag brukar inte bli berörd, jag tar aldrig med mig jobbgrejer hem. Det trodde jag var mitt signum. Istället sitter jag i bilen hem och gråter floder och kan inte sluta. Min vän Linda ringde upp mig när jag bad henne och  efter 50 minuter rann det tills slut av mig.

Nya situationer medför förändringar på alla möjliga olika plan- helt klart!
Nu får man nog börja fundera ordentligt på vad jag egentligen vill med mitt liv.
Håll tummarna för mig att jag kniper en av tjänsterna på Arbetsförmedlingen.