EFTERLÄNGTAD OCH ÄLSKAD 29/10

Här kommer äntligen en förlossningsberättelse!

Egentligen hade vi BF (= BeräknatFörlossningsdatum) 5/11.

Men pga privata skäl vart vi beviljade en igångsättning 28/10 kl. 13.00

Dvs drygt en vecka innan BF.

Dock hoppades jag på att hålla ut till 29/10 då sonens lillebrorsa fyller år just den 28/10 och ville inte riktigt "knycka" hans dag :)

Onsdagen den 28/10 klockan 13.00 satt jag och Pontus 

och väntade på att läkaren skulle komma tillbaka från sin lunchrast. 

Jag hade vart där en vecka tidigare och då kunde hon konstatera att jag var öppen 3 cm.

 Idag hade jag öppnat mig till 3 ½ cm.

Det var lugnt på förlossningen så därför var jag välkommen att sättas igång.

Mitt hjärta tog ett extra skutt!!!

Men det var visst inte bara att bara, först var det en evighetslång väntan.

Först skulle de ta ett CTG på MVC för att kolla mina sammandragningar.

Bebisen i magen låg och sov så då fick vi snällt ligga och vänta där tills hon vaknade så det kunde komma med på CTG:t.

När det var klart fick vi återigen sätta oss i MVC:s väntrum för att bli hämtade av förlossningens personal..............

Klockan 16.00 fick vi äntligen komma in på förlossningen.

Nu skulle barnmorskan ta hål på vattnet.

Det var lättare sagt än gjort.

Tydligen var hinnorna (sry Jonte) otroligt sega och vi kämpade på ett bra tag och det gjorde så fruktansvärt ont. Till slut fick hon avbryta för att ge mig lite andrum...

Enligt sambon var det ingen trevlig historia när hon drog ut sin hand.

Jag som trodde det var en liten pinne som puttade på en vattenballong och "tjoff" så var den spräckt.

När jag fått återhämta mig så gjorde vi ett nytt försök och då lyckades det.

Jösses vad vatten det kom, hela tiden och det slutade inte.

Jag fick en sån där obligatorisk megasize-tena-binda med landstingets nättrosor.

Sen hade jag som önskemål att få åka hem om allt såg bra ut med klart fostervatten och hjärtljud.

Min barnmorska blev lite ställd och fick gå och förankra sitt svar hos två läkare då de tydligen aldrig fått frågan om man får åka hem efter en vattenavgång.

Min tanke var att det värkarbetet som kommer kan jag lika gärna göra hemma som att glo på sjukhusväggar onödigt länge.

Vi fick en 4 timmars permission 

och skulle vara tillbaka på förlossningen senast klockan 20.00.

 Mycket nöjda gick vi till bilen med fostervatten sipprande i trosan 

och värkar som blir tydligare och tydligare. 

Vi åker förbi Alpina och hämtar upp kebab som vi ska grunda med :P 

Pontus är hyfsat nojjig, han vill egentligen inte åka hem.

Men han kör in på gården och tar hellre en eventuell parkeringsböter istället för att riskera att behöva hämta bilen lite längre bort haha.

Jag sitter på pilatesbollen och rullar höfterna 

Värkarna blir värre och värre.

Det går inte att vila, vattnet forsar vid varje värk och vid ett tillfälle får jag ställa mig i duschen då allt är pissblött. Lyckligtvis hinner jag varje gång det händer att skutta upp ur sängen så sängen klarar sig ;-)

Här sitter jag på en pilatesboll med en filt över

- fryser som en dåre och försöker vila mellan värkarna.

Kan inte vara i sängen då vattnet forsar.

(Hur mycket fostervatten finns det egentligen?)

När vår permission är över så åker vi tillbaka till förlossningen.

Där får man välja på hiss eller trapporna och jag valde det sistnämnda på ren trots.

Vi hittade tillbaka till vårt rum och denna gång hade vi med vår väska. 

Vi boade in oss på rummet bäst det gick:

La fram bebiskläder, eftersom klockan var 20.00 så blev det pjamas, strumpor och mössa.

Vi hade med en minihögtalare till mobilen och jag hade förberett en playlist.

Så vi lyssnade på min favoritmusik (på repeat) och väntade.

När vi kom tillbaka hade i princip ingenting hänt.

Jag var nu öppen 4 cm och tappen var nu helt utplånad.

Vilken besvikelse, jag hade önskat att komma in igen när jag var öppen en sisådär 7 cm.

Då värkarbetet avtog något när vi kom in till förlossningen så ville jag röra på mig.

Först blev det promenader i korridorerna.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Upp och ned i trapporna.

När det kändes som vi kunde korridorerna utan och innan gick vi tillbaka till vårt rum.

Bestämde mig för att försöka vila lite innan de satte in det värkstimulerande droppet.

Vår goa barnmorska hann gå av sitt pass och det kändes som ett nederlag.

Jag gillade henne och hennes attityd kring saker och ting.

Som tur var kom en äldre tuff dam som även hon var riktigt go.

Vid 22.30 sattes det värkstimulerande droppet och det vart riktigt effektivt.

Jag var uppe på benen igen och började rulla på höfterna för att bebis 

skulle kunna komma nedåt lättare. 

Klockan 23.30 blev värkarna så pass starkare att jag vågade ringa på klockan och fråga efter lustgasen. Med sonen använde jag inte lustgasen då jag mådde illa av den.

Sanningen var den att jag inte förstod hur den skulle användas och därmed användes den felaktigt.

Men denna gång stod Pontus för tajmingen. 

Han kollade och klockade värkarna och sa till mig när jag skulle börja andas in.

Vilken fantastisk upplevelse måste jag säga.

Jag blev inte fnissig, jag hade alldeles för ont för att bli det.

Jag kände det onda komma men jag orkade inte bry mig.

Första omgången lustgas höll jag på att svimma.

Benen vek sig och jag föll bort.

Stackars Pontus tyckte nog inte det var så trevligt att bevittna.

Men jag satte mig återigen på pilatesbollen och stödde mig på gåvagnen och andades på kommando.

Det gick väldigt bra fram tills jag var öppen 7 cm.

Efter det blev allt väldigt blurrigt för min del.

När bebisens huvud passerar ett visst läge så kan man må väldigt illa.

Så mitt bland alla kraftiga värkar så började jag kräkas kopiöst.

Pontus fick serva med spypåsar för att sedan byta ut fulla spypåsar.

Jag bytte ställning till liggandes på sidan i sängen.

Värkarna var så kraftiga att jag inte kunde ligga still, tyvärr flyttade jag CTG dosorna på magen när jag rörde på mig vilket innebar att kurvan blev oläsbar och Pontus kunde inte längre hjälpa mig tima lustgasen. Det blev pannkaka och jag slet av mig masken hela tiden då jag började alldeles för tidigt vid varje värk. Jag ber (kräver?) Pontus att ringa efter barnmorskan för att säga att jag vill nu snittas.

Grejen var den att jag redan fått krystvärkar.

Jag kunde inte hålla emot så jag krystar med och in kommer barnmorska och undersköterska.

Jag hör i en dimma att barnmorskan mumlar att jag är nu är helt öppen och det är krystvärkar.

Nu stannar de kvar hos mig och klockan är 02.00 natten till torsdagen.

Det gör precis sådär djävulskt ont som sist, det går dock bättre än sist.

Mellan krystvärkarna bad jag om att snittas, det fick jag inte...

Då bad jag dem döda mig, det ville de inte.

Bad mycket artigt att bli dödad.

Men det gick mycket bättre när de övertalade mig att andas lustgas mellan krystningarna.

Det gjorde underverk, från att krystat och sedan legat som en fiolsträng mellan kunde jag slappna av mellan och samla kraft.

Pontus fanns vid min sida och peppade och påminde vid varje värk att jag skulle dra ner hakan i bröstkorgen. Konstigt men jag lyckades glömma det vid varje gång.

Jag låg och mosade hans hand när jag tog i.

Faktiskt så lyckades jag hitta en bra taktik till slut.

Så jag födde liggandes på sidan med ett ben i gynställning.

02.17 tog jag i för kung och fosterland utan någon krystvärk.

Ut kom vår älskade dotter Ella.

Hon vägde 3605 g och var 52 cm lång.

En stolt storebror kom och hälsade på lillasyster framåt kvällen.

Ella´s förlossning gick verkligen hur bra som helst.

Då jag vart smått traumatiserad från min första förlossning med sonen är jag nu väldigt tacksam över att få uppleva motsatsen. Det vart en stor skillnad då jag sist blev "klippt" och hade väldigt ont efteråt. Denna gång så gick jag inte sönder någonting så förutom att vara mör i kroppen och sakna muskler så var jag oförskämt pigg efter förlossningen.