Till Sandra

Lite högre siffror på koreanska sedlar...

Valutaväxlingen kommer du snabbt in i

Seoul

Det var vi som pratade om dessa underbaringarna va?

Äta lunch för 20 spänn är ju fullt möjligt i Seoul

Du ska träffa din biologiska mamma för första gången.

En sån sjukt stor grej, alla undrar självklart hur det känns nu innan.

Du kanske svarar lite luddigt, ett standardsvar som du fått säga några gånger nu.

Grejen är att man fattar inte hur det känns, och även om man skulle försöka förstå lite grann så kan känslorna vara så pass jobbiga att tränger undan dem.

Mitt standardsvar var nog "bra, spännande.

Jag kan nästan sätta något på att detta möte kommer vara så fruktansvärt jobbigt för dig.

Man är glad, man är ledsen, förtvivlad, lättad, FÖRVIRRAD!!!

Här är människan som egentligen skulle älskat dig villkorslöst genom livet men av olika anledningar så blev det inte så.... hur ska man egentligen känna för en sådan människa?

Man känner inte varandra..

Jag tror det i det stora hela kommer vara en pusselbit för dig Sandra.

Även om jag är övertygad om att majoriteten av adopterade känner någon form av tomhet, eller kanske mer som ett ofärdigt pussel så tror jag även att det är möjligt att hitta dessa pusselbitar längs vägen.

Jag hoppas detta blir en sådan för dig... 

 Glöm inte dricka soju (lr vad det nu heter)

Den här var det vattenmelonssmak på.

Jag kan dagdrömma om detta, sjukt gott...

Känner du igen guesthouse? :P

En tavla nere i receptionen som jag tyckte var fin

arga gubbarnas tillhåll :D

Glöm inte att det är helt okej att panikringa till nära och kära om det skulle bli jobbigt.

Jag panikringde tre stycken sådana samtal efter första mötet med min mamma.

Jag var nästintill hysterisk och tårarna sprutade och jag kunde knappt få luft.

Men vid det tredje samtalet så började man lugna ner sig.

Ensam är inte starkast

Sen skulle man givetvis lista ut hur man skulle ringa ut....

Nu åker du på söndag...

Jag önskar dig all lycka till.

Att få chansen att träffa sina biologiska är stort.

Svårdefinierat konstigt men ändå en viktig pusselbit.

Jag kräver att du uppdaterar någonstans om din resa.

Gärna genom din blogg, men livstecken på facebook är givetvis godkänt.

Ett tips till dig är att föra en privat dagbok där nere.

Jag skrev för hand i en anteckningsbok.

Jag började redan innan resan och det fortlöpte under hela min vistelse i Korea.

Än idag (tre år sedan) har jag inte kunnat öppna det här anteckningsblocket för att läsa om händelser och känslor kopplade till resan. Det är för jobbigt...

MEN jag är glad att jag gjorde det, så det finns en vacker dag.

Som du vet är både du och jag ganska duktiga på att förtränga jobbiga saker.

Det här blogginlägget till dig var väldigt jobbigt att skriva..

Jag är med dig i tankarna och givetvis är jag här för dig om du behöver ventilera under resans gång.

Givetvis förstår jag om det är lättare att prata med en neutral person.

Ta hand om dig

Jag älskar dig

Puss å kram