Innan Felix kom till världen så undrade jag om det ens kunde vara möjligt att känna lika stark kärlek till tre barn.
Idag vet jag att det går hur bra som helst.
Jag avgudar alla mina barn. Jag är lyckligt lottad som får uppleva min egna dröm.
Vicke är min förstfödda och han och jag var ett eget team i så många år på egen hand. Så självklart blir det extra speciellt. Ella är min första dotter och väldigt lik mig. Sist men inte minst har vi minstingen Felix. Som hitills har vart det gladaste, enklaste och goaste bebisen hitills.
Inga magknip, inget skrik, lätt att söva, sover hela nätterna, äter bra, äter lagom, äter det han får. Ingen problemhy med remisser till hudkliniken. Inga allergiska reaktioner so far.
Tack Christoffer och Pontus för dessa underbart fina barn.
Nu är Pontus klar med alla jobbresor för i år. Jag har kartlagt några positiva saker med att vara gräsänka så mycket som jag vart det senaste:
1. Man hinner sakna varandra lite
2. Jag inser att jag klarar av att rodda familjen AB utan problem.
3. Äntligen kom jag igenom alla säsonger på Younger.
4. Av någon konstig anledning har det gått enklare att natta mellersta barnet.
5. Jag har fått lite extra egentid med Vicke. Även fast man fått ligga på med läxläsningarna m.m så har det ändå vart mysigt.
6. Jag blev starkare då jag inte kunde lämpa över sysslor på någon annan. Så jag har burit och grejat här hemma.
Med detta sagt så väger fördelarna att ha hemma sin sambo över. Helt klart.
Mysigare att ha någon vid sin sida. Att kunna diskutera saker och ting.
Om man säger såhär: jag älskar inte att plocka smutsiga strumpor från golven. Men jag älskar att plocka upp Pontus.
Var det en knasig liknelse?
Hur som haver. He's back och åker inte iväg igen förrän mars (?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar