För nio år sedan

Då infann sig den årliga nostalgiska känslan...

En sån där liten blev såhär stor:

Jisses!!!

Min son är det bästa jag åstadkommit.

... det finns inget annat jag är mer stolt över.

När ens eget barn lyckats med en bedrift så svämmar hjärtat över.

När ens eget barn mår dåligt, mår även jag dåligt.

Svårt att beskriva.

För min del är det de små guldkornen i vardagen som fyller mina lyckliga minnen.

Första gången jag såg sonen krypa, hans första steg med stapplande steg och armarna framåt för att kunna falla i ens famn. Alla de gångerna han sovit i ens famn... 

När han drog iväg med cykeln utan stödhjul och förvånade oss båda att han kunde cykla...

När jag såg honom stå för skidor för första gången...

När vi sitter och kollar på gamla kort tillsammans och han skrattar så han kiknar åt roliga saker han sagt.

På alla våra äventyr, den borttappade tanden i Korea haha som vi letade på hotellrummet efter sonens första tappade tand (som han inte ens märkte att han tappat) och sist men inte minst:

När vi sitter i Lisebergshjulet förra helgen 60 meter över mark och den svajjar lite sådär otäckt.

Då jag sitter och blundar och kan knappt andas och han tar min hand och säger att jag får trycka hur hårt jag vill.... att det inte är någon fara och att det kommer gå bra.
Såna stunder får mig att stanna upp och inse vilken fantastiskt fin son jag har.