Äntligen kommit över 80 % av denna graviditet.
Kan det gå mer långsamt?
Igår var vi på tillväxtultraljudet.
Moderkakan har förflyttats upp från utgången, vilket betyder att jag slipper snitt.
Så jäkla skönt....
Sen var jag säker på att det låg en stor bebis och växte.
Så jag blev väldigt förvånad när läkaren berättade att det snarare var tvärtom.
Det var en liten bebis.
När de gjort klart mätningarna och sammanställde det tillsammans med mina SF mått från MVC så fick man fram ett resultat som visade att jag behövde komma tillbaka om två veckor för ytterligare ett tillväxtultraljud. Högst troligt ingen fara, men de vill säkerställa att det i fortsättningen kommer växa normalt. Svensk mödravård är verkligen fantastisk!
Jag är inte speciellt orolig för att det ska vara något "fel".
Det enda egentliga orosmolnet (stor bebis) är bortsuddat.
På sätt och vis är det väldigt skönt att få höra att magen och bebis är normal.
Eller ja, lite mindre än normalt då.
För alla jävlar som har kommenterat hur extremt stor jag är har fel.
Jag förstår inte varför folk envisas med att kommentera en gravid kvinnas storlek.
Håll hellre käften för det sårar/ förargar.
Jag upplever dock att det faktiskt är främst kvinnor som säger något till mig.
Häromdagen hade jag en kvinnlig kollega (äldre) som sa följande:
- Men.... när ska du ha egentligen?
- April.. mitten
- Men oj, det är långt kvar *tittar på magen med stora ögon*.
Kvinnan fortsätter:
- Men herregud, jag tänkte för flera månader sedan att nu kommer Mia gå hem och föda barn vilken sekund som helst.
Denna konversation uppstod precis innan ett personalmöte skulle dra igång.
Jag kokade inombords.
Jag bad inte henne kommentera mitt utseende eller gravidmage.
Men tack för att du fick mig att känna mig onormal och alldeles för stor.
Eller den klassiska... oj du håller på att spricka, hur många är det egentligen där inne?
- EN
- oj oj, är du säker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar