Januari 2014 fick jag brev från min mamma i Korea, hon hade skrivit tillbaka väldigt snabbt efter att jag skickat senaste. Då hade jag dröjt.... många år att höra av mig.
Nu har jag dröjt igen, min mamma fick aldrig något svar från mig januari 2014.
Helt plötsligt har det gått 2 ½ år och hon undrar väl....
Men för 4 månader sedan påbörjade jag ett brev och det var väldigt svårt att sammanfatta 2½ år i ett brev. Speciellt när jag hunnit träffa mitt livs kärlek, flyttat från skokartongen i Lunden och fått ytterligare ett barn. Men idag kände jag äntligen "good enough" och skickade iväg mitt brev till kära sambo som fick rätta till det sista då jag skriver på engelska.
Min mamma kan inte språket engelska men brevet skickas till adoptionsbyrån i Korea som översätter till koreanska innan de lämnar ut brevet.
Jag fick tillbaka mitt korrekturlästa brev och skickade iväg det direkt.
Det var lika bra så att det inte dröjer ytterligare 4 månader innan jag får ny energi.
Jag tycker det är så svårt med mina känslor till min biologiska familj.
Ärligt talat? jag känner inte, och har inte känt någon gång att "ååå vad jag saknar dem".
Jag längtar inte jättemycket att få träffa dem igen.
Jag har en önskan om att få återse dem och att alla mår bra och är lyckliga.
Men jag har så svårt för hela den här biten.
Jag skäms.
Jag skäms för att jag inte känner att jag älskar min biologiska mamma.
Den enda starka känsla jag kan känna i relation till henne är skam.
Jag skäms när jag åker på semester, jag försöker tänka mig för när jag lägger ut semesterbilder på Facebook. För att jag vet att hon vill att jag ska komma till Korea och i början berättade jag att jag inte hade råd att besöka dem. Men efter det har jag vart i Thailand och Gran Canaria.
Det är hemskt att känna så.
Det här med föräldrarrelationer är för mig helt fucked up.
Att vara adopterad gjorde mig till en fucked up människa som är så splittrad.
Ibland orkar jag, som idag... då jag får iväg ett futtigt brev efter flera års väntan.
Men sen stänger jag av... det är för jobbigt att tänka, känna, inte känna.
Det är jobbigt att träffa mina adoptivföräldrar, som jag vet saknar mig men när jag väl träffar dem kan de inte annat än att prata om min syster och bröder.
Speciellt den enda, som de vet att jag inte pratar med eller haft någon kontakt med på typ 10 år.
Men ändå ska de berätta om vad han pysslar med.
Det här med föräldrar alltså...
Jag har ju fattat att det verkligen inte är alla som har en sån här komplicerad relation med sina föräldrar. Tur att jag träffade Pontus och att det visade sig att han har en helt underbar familj.
Jag insuper deras relationer och förstår att det är såhär det borde vart, och som det borde vara.
Tack Pontus!
♡
SvaraRadera