Jag är lyckligt lottad att ha många underbara vänner i mitt liv.
En del umgås jag mer med just nu, en del mindre.
En del har precis som jag, nästan alltid något att göra på fritiden.
Det är något mer av ett pussel att få ihop att ses hela gänget.
En annan har fullt upp med att renovera hus och tänka på massor av annat.
Några jobbar jag inte längre med och därmed ses vi inte lika ofta.
... En del är nyblivna föräldrar och är just nu i sina bebisbubblor.
Sen har jag några stycken barndomsvänner, utspridda... en i Stockholm, en långt upp i Norge.
Men det fina med alla mina närmaste vänner är att det spelar faktiskt ingen roll om det var 1 vecka sedan eller flera år sedan vi sågs... när vi träffas så plockar vi upp det direkt.
Alltid mysigt att ses, inga krav eller skuldbeläggningar över att vi inte ses oftare.
Just nu har det vart lite av en babyboom i kompisgänget och det är himla mysigt att fått barn ungefär samtidigt som fina vänner. Det är en ny upplevelse för min del.
När jag fick Victor var jag så otroligt ensam i föräldraskapet.
Dock fattar man ju först nu, 11 år senare hur ensamt det egentligen var.
Igår åkte en vän in till akuten och pga omständigheter så fick hon åka in själv.
Jag bor granne med akuten och hade två barn som sov och en sambo som bet på naglarna över en golftävling på tv:n. Det var inget snack om saken, utan jag åkte dit och höll henne sällskap.
Jag tänkte även kört hem henne efteråt.
Jag fick då höra "hur snäll jag var" "vilken fin vän" o.s.v
Men när man reflekterar över det så är det precis något sånt här som vem som helst av mina vänner skulle gjort för mig om möjligheten fanns. Jag litar fullständigt på mina egna ord.
Btw så följde sistnämnda med och höll mig i handen när var ledsen och besökte gyn för några år sedan. Det jag vill komma till är att jag är så otroligt glad över att jag hittat alla fina stjärnor och att de är mina vänner.
TACK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar