Permission ❤

Fasen vad skönt att få komma hem och krama på mina två större barn.
Huset var precis som vanligt... ändå har så mycket hänt sen jag var där senast.

Konstigt!

Kl 14.00 började Vickes fotbollsmatch. Jag å Ella var på plats för att hejja.
Ella åt ifs mest plättar och kollade på barnprogram. Hon var urtjusig när hon gick omkring med sina kattiga hörlurar utan inkopplad enhet. Asmallig var hon över sina fina rosa, gröna lurar.
Matchen slutade med en vinst med 9-2.
Vicke skadade blev stämplad och gick av i sista halvlek. Han hade en tjej där som spanade på honom, det gjorde nog honom lite nervös.. Så han brände 5 målchanser hehe. Inte lätt... minns verkligen hur det var att spela om det var någon snygg kille från herrlaget som tittade. Under matchen ringde Pontus som hade fått besked från läkaren som vart i kontakt med Göteborg. Det blev ingen operation ikväll.. en mindre besvikelse. Men de har bokat in honom imorgon så klockan 8.00 går sjuktransporten till Göteborg med Felix.
Inte spikat än med operation. Han kommer hamna i en operationskö imorgon och blir opererad om inget mer akut kommer in. Givetvis, det förstår jag också och självklart är det inget att bli irriterad över. Men gör ändå ont i mammahjärtat när Felix är så ledsen och panikslagen över att han är så hungrig...

Efteråt åkte vi förbi donken, jag behövde ha kvällsmat och sen köpte jag varsin milkshake till kidsen. För vi var tvungna att mellanlanda hos Chris och Kajsa för att lämna av Vickes packning. Det är så jäkla typiskt att vi missar honom en halv vecka pga op. Men tur att han har en pappa som mer än gärna får extra dagar med honom. Inte alltid ett barn har det så komplikationsfritt mellan föräldrar som inte längre lever med varandra. Nu vet jag ifs inte vad exets sambo tycker men hon verkar så genuint underbar så hoppas att hon också tycker det är okej. Vi har ju fått väldigt mycket hjälp från dem de senaste. Så uppskattat och underbart.

Iaf. Efter milkshakestoppet i Aspö så byter jag av Pontus vid huvudentrén.
Han åkte vidare mot Grästorp för övernattning och jag gick in och kramade på Felix.

Han har vaknat till några gånger nu under kvällen. Det finns inte längre utrymme för enstaka leenden och prat. Han är bara hungrig. Förtvivlad. Gråter och skriker tills han ser helt apatisk ut och liksom ger upp och sen somnar av utmattning.
Det ÄR tufft att se.... Han skulle få "matdropp" idag så läkaren om det inte skulle bli operation. Läkaren menade att bebisar inte ska gå mer än 2-3 dagar på fastan. Men nu när operation troligtvis blir av imorgon så måste han fortsätta fasta.

Felix somnade, troligtvis för natten klockan åtta. Då hade han återigen vart helt förtvivlad och ledsen.

Jag har märkt en sak med vården.
De ger alltid förmildrande saker.
Det låter alltid såhär:

- det kan vara lite besvärligt (gallskrik)
- jaja kommer vi och bråkar med dig igen (gallskrik)
- är det lite besvärligt för dig nu (gallskrik)
- Oj vad arg du är nu (gallskrik)

Hehe det finns fler standardfraser men kommer inte på någon mer nu.
Men men... Läkaren idag hade jag inte träffat tidigare och han var lite mer ärlig kändes det som. Han sa att Felix hade vart i riktigt dåligt skick när han kom in.
Då, i måndags kändes det mer nertonat hur det var med honom.

Men det finns riktiga guldkorn här med.
Läkare nr 1 var helt underbar.
Läkare nr 2 vägrade ge sig när han frågade mig om det förekom några skuldkänslor hos mig. Jag bröt ihop och berättade till slut över mina fruktansvärda skuldkänslor över att jag inte ville åka in med Felix till barnakuten i fredags. Jag avskyr att söka vård i onödan och vill inte uppta akutens tid om det inte behövs. Jag upplevde att det gick lite bättre (stundvis) med maten därför åkte vi inte in. I måndags höll skuldkänslorna på att äta upp mig när jag gick veta hur det låg till.
Läkare nr 2 pressade ur mig det för att han inte ville att det skulle passera utan att jag fick prata med någon om det.
Läkare nr 3 gick obemärkt förbi då hon gjorde sitt jobb utmärkt men det hände inget mer den dagen.
Läkare nr 4 var svår att förstå pga språket.
Barnskötare nr 1 var heeelt underbar. Henne har jag berättat om tidigare.
Sen har det passerat ett gäng.
Men har haft en sjuksköterska två dagar i rad som vart så fin. Hon kom in i rummet igår när jag grät ikapp med Felix. Hon rusade fram och bara höll om mig. Peppade och tröstade. Tårarna bara sprutade och snoret rann. Så kändes fint med stödet jag fick av henne.
Nästan alla har påminnt mig om att be om hjälp om jag vill gå iväg och ta en nypa luft eller annat. Puh kan knappt skriva om mina upplevelser utan att börja böla.
Jag är verkligen sjukt känslig just nu.
Gråter för allt.. att rulla Greys anatomi är Sofias änglar i bakgrunden gör inte saken enklare. Eller gå förbi den lilla flickans rum i korridoren och alltid se henne ensam med personal. Jag förstår att föräldrar inte alltid kan vara på sjukhuset om ett barn är inlagd en längre period. Men ser så sorgligt ut... Hon ser ut att vara några år bara. Nä nu ska jag gråta klart och gå och lägga mig.