Igår, fredag tog jag med mig bägge småttingarna och hälsade på mina kollegor på jobbet för första gången efter att Felix kom. Det pissregnade när vi skulle kliva utanför dörren och man kände bara en STOR suck av uppgivenhet. Men så fick man ta ett djupt andetag och fixa det ändå. Så efter ett par vändor till bilen med ett barn i taget och all packning så kunde vi oss iväg. TACK och lov för att vi har ett parkeringshus vid mitt jobb.
Jag trodde vi skulle komma 20 min innan fikarasten. Men tydligen så var den tiden ändrad. Så hann inte mer än komma in i vårt stora lunchrum innan speedejtingen började. Vi kom faktiskt aldrig längre än just den spotten. Vi stannade ca 1 timma och efteråt var man helt mör i huvudet. Men det var väldigt kul att träffa alla.
De absolut vanligaste frågorna var:
- Hur gamla är barnen nu?
- När börjar du jobba igen?
- Hur känns det att vara hemma?
- Längtar du tillbaka till jobbet?
Det slog nästan aldrig fel.
En kollega tog Ella i handen och gick och hämtade rosa post it lappar och pennor som hon fick rita med. GULD!
Alla som såg Ella la huvudet på sne och bara åååaaade... "åååå vad söt hon är, åååå vilket hår, åååå vilka fina kläder, strumporna ❤, åååå vilka fina bilder du lägger upp på dina barn, åååå vad hon sitter fint och ritar". Jag bara log och lapade i mig.. De skulle bara veta, tänkte jag nöjt för mig själv. Men jag lät nästan alla tro att jag hade något form av underbar då man inte hann korrigera eller dementera något innan nästa kollega kom och skulle kramas. Felix bara sov, log, skrattade och åt. Piece of cake, like always.
Efter AF gick vi till kommunhuset där jag skulle förtidsrösta och sen fika med Ella.
Påvägen dit så valde jag att vråla till på två tonåringar som bråkade i helensparken. Jag kunde inte blunda och gå förbi när jag såg hur allvarligt det var för den ena. Jag ångrade mig nästan när killen som slog vände sig mot mig. Han hade adrennalinpåslag delux och såg ärligt talat helt jävla galen ut. Då insåg jag att jag hade två små barn med mig och var inte lika kaxig längre. Jag vet inte om min insats hjälpte. För den slagna killen försökte skämta bort det, det är lugnt, vi bara skojade.. det är inte på riktigt.. medan den andra killen såg helt jävla borta ut av ilska. De lämnade platsen och den killen som slog la armen runt den andra killen och jag kände att fy fan.. det slutar antagligen inte här. När jag röt på killen så blev jag nästan rädd för mig själv, vilken röstkapacitet jag har. Nästan så att jag blev rädd för mig själv. Lite stolt, pondus helt klart. Att inte Ella bröt ihop är ett under. Hon och jag pratade lite kort om vad som hände efteråt. Hon var på sitt klara med vad som hade hänt och hon sa förståndig att "man fåj inte slåss".
Så efter att övertalat Ella att äta en halv leverpastejmacka fick hon sedan hugga in på sin chokladboll. Det var en sån där skitstor chokladboll så jag fick vackert offra mig och äta upp hälften. Men jag fick skynda mig att "tigga" av Ella innan den försvann. Så där gjorde jag fredagens goda gärning haha.
Påvägen hem var tanken att vi skulle åka förbi en kompis i hans nya hus. Jag hade glömt en termos där tidigare. Men när vi väl kom dit var jag helt slut så tog termosen och drog hemåt. Samtliga la sig och vilade direkt. Helt jäkla underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar