Dagen började bra för nästan alla.
Pontus hade en sån kraftig migrän så han kom inte upp ur sängen imorses. Han har sovit nästintill hela dagen (kommer till det senare) i ett mörkt sovrum.
Jag har aldrig haft migrän, bara kraftig skallebank enstaka gånger. Så kan inte ens föreställa mig. Men det verkar onekligen skitjobbigt.
Vid lunch gick jag upp med vatten och värktabletter.
Dagen med småttingarna har vart väldigt bra. Ungefär halvvägs gav jag mig själv en klapp på axeln. Det har vart en sån där perfekt dag då man hela tiden legat steget före. De dagarna är sällsynta, men när Ella kommer med klagande röst "ja äj sååå hunjig". Nämen varsegod att slå dig ner vid matbordet. Lunchen är serverad kunde jag kontra med då. Efter lunchen har vi skapat en rutin med att Ella får slå på tv:n och kolla på lek med oss. Vi skapade den när hon slutade att sova middag. Hon var ändå trött och fick därför ta det lugnt framför tv:n. Inser att den rutinen bara hängt med. Min syster gav lite pekpinnar sist att hennes barn fick minsann INTE titta på tv så mycket som Ella. Tur att jag inte utger mig själv för att vara den perfekta mamman ;-)
Framåt 14.00 börjar jag tänka tanken på att ta fram hårborsten och iaf reda ut trasslet innan jag ska besöka min frisör 16.15. Men då vaknade Felix och ville ha mat. Inga problem tänkte jag, smidigt styr man bort tankar om att borsta håret.
Jag har precis hämtat upp bebis och tagit oss ner för att göra en flaska. Vi satte oss i fotöljen då vi hör ett brak från Ellas rum följt av en kort microsekunds tystnad och sen skrik. I vanliga fall brukar jag avvakta då det nästan alltid handlar om att någon leksak åkt ner och hon är helt förstörd för att den fastnat. Men denna gång gick jag upp direkt. Något på skriket kanske?! Mammakänslan? Hederlig magkänsla? Något fick mig iaf att lyfta på röven direkt. Synen när jag kommer in i Ellas rum och ser att hon ligger på marken på något konstigt sätt.......
Snabbt lägger jag ner Felix på Ellas säng, tack och lov skriker han inte då han hux flux blev utan mat. Tar upp Ella från en blodpöl på golvet. Inser att det är skarpt läge. Ropar högt på Pontus som tack och lov hörde direkt på mitt tonfall att det är på allvar. Ger honom direktiv att hämta en handduk och hämta C (vår granne som jobbar på akuten). Handduken använde jag som tryckförband mot det sår som pumpade ut blod i bakhuvudet och Pontus kom strax därefter tillbaka med C.
Jag är så innerligt tacksam för att jag inte var ensam vuxen hemma och för att det var Pontus och inte Vicke. Skönt att bespara Vicke den åsynen. Jag är även så galet tacksam över att C var hemma (hade precis sett honom i trädgården).
För det var svårt att veta vad man skulle göra när allt var blött av blod och man visste inte om man ens kunde ta bort trycket mot såret för att titta när handduken successivt blev helt blöt.
Det var så skönt när C kom och styrde upp och undersökte. Jag vågade släppa på handduken i hans närhet så han fick titta.
Utgången var inte så stor som man kunde ha trott när man såg situationen. Jag blev paff att det var så "litet" hack. Några cm bra. Men det glipade otäckt och jag var tvungen att titta bort för att inte bli yr.
Inga skelettdelar syntes, "bara" fett som såg ut som ben. Huvva!!
Det är därför inte jag skulle klara av att jobba inom vården. Hur klarar man sånt här? Jag har en kompis som jobbar på sjukhuset. Djupt impad. Mitt jobb känns så futtigt om man jämför med vårdpersonalen jobb.
Ella hade ont, var skärrad och rädd.
Hon tittade då och då på allt blod som fanns på golv, textiler, på hennes fötter.. på mina ben och armar. Då blev hon ännu ledsnare. Efter ett tag bad hon mig ta av hennes rosa kofta som var helt nersölad. Då blev det lite bättre för henne.
Tack vare C slapp vi åka in till akuten och vänta. Det var tydligen ovanligt mycket där just då så det var oerhört tacksamt.
Han kunde limma ihop såret och tejpade sedan över det. Därefter så släppte det för Ella. Hon började leka igen och var som "vanligt". Jag föreslog för Pontus att jag skulle avboka min tid hos Jennifer. Men han tyckte jag skulle åka. Så utan att duscha, borsta håret, sminka eller byta om sprang jag ut till bilen med tights, lite för urringat linne, pissetofflor och håret som ett skatbo mitt på huvudet. Jag kände mig sååå fräsch när jag kom inspringandes på Salongen 20 min sen.
Men det var skönt att komma iväg på denna tid som jag hade sett fram emot. Pontus visste att jag var orolig så han skickade uppdateringar med bilder på våra fina barn. Det var roligt att träffa Jennifer igen. Sen vi sågs sist har två bebisar kommit till världen. Vi hade mycket att tala om, som alltid.
Min mob plingade till när jag precis var klar. Ellas magmedicin var slut, så var bara att åka förbi apoteket och hämta ut en ny. Men det var bra, då kunde jag köpa en sån där nu-jävlar-ska-alla-trästickor-ut-ur-foten-grej som VC tipsade om.
Jag kan även handlat en ny ponneyhäst till Ella för att hon var så modig förut.
Min fina älskade Ella. Kan man vira in henne i bubbelplast? Jag vill göra det med alla mina barn. Jag vill inte att någon av dem någonsin ska behöva ha ont igen. Inte en endaste bloddroppe vill jag att de ska spilla, inga fler brutna ben eller sprickor i kroppen, inga fler tarmsystem som inte funkar. Listan kan göras oändligt. Nu får det väl vara nog?
Vickes tränare har bestämt tillsammans med oss föräldrar att han kommer få fortsätta avstå matcher då han har så ont i bägge sina schlatterknän. Nyss var det bara ett, nu är det två. Förutom det har han börjat få problem med foten. Ella ska läka och givetvis fortsätta med sin medicinering. Hennes läkare var inte nöjd med de knappa framstegen som hänt. Så dosen har trappats upp. Jag själv har precis tagit den första kontakten ang. Hjälp mot Pms, vilket jag dragit mig för länge. Under graviditeten var det helt underbart att slippa dessa symptomen i 9 månader. Sen har jag ett kommande cellprov + att jag borde gått och tagit ett blodprov för typ en månad sedan. Men drar på det.. vill inte. Ligger sånt på mitt ansvar att boka in brukar jag oftast skita i det (spruträdd). Helt helt sjukt, vad vi är sjuka hela tiden. Blä. Bajs. Korv.
Imorgon ska Ella få gå över med en teckning till C. Jag ska pussa och krama på mina småttingar extra mycket. Jag ska även skicka ett hyllningsmess fullt med kärlek till Vicke. Skit i om man får tillbaka ett kort svar. Antagligen "ok " lr liknande.
Jag ska bli en ännu bättre mamma. Förebygga det som kan förebyggas. Lära ut kloka grejer. Inte svära. Jag ska bli bättre på att visa min uppskattning gentemot mitt livs kärlek. Han är bäst. Utan honom skulle jag inte ha någon livskvalité att tala om. Jösses vad den mannen har berikat mitt liv.
Jag är ledsen över alla sjukhusbesök vi gjort de senaste 3 åren. Som jag skrev tidigare... räcker det inte snart? Samtidigt så får jag en rejäl skopa dåligt samvete. Vad ska jag gnälla över? Ingen i familjen är allvarligt sjuk. Jag vill inte ens skriva ordet på den sjukdom som jag fruktar allra mest. Men givetvis så har många människor det mycket värre..
Ja, jag är blödig och sentimental idag.
Men det får man också vara ibland.
Var snäll mot dig själv och alla andra.
❤️❤️❤️
SvaraRadera